Takterna sitter i...

Det känns som att det var evigheter sedan jag armbågade mig fram i loppisdjunglen. Inte för att jag inte tycker om det, tvärtom jag älskar det, men det har helt enkelt inte blivit av. Men så i helgen som var begav jag mig ut på landet till min far för att tillsammans med honom besöka en landsbygdsloppis.

Och vet ni vad som hände... Genast när jag klev ur bilen kunde jag känna jaktinstinkten komma smygande. Mina steg blev med ens väldigt målmedvetna, de vältränade falkögonen skärptes, armbågarna vässades och den känliga radarn för vackra ting var plötsligt fullt utvecklad...

Varm i kläderna snitslade jag mig fram mellan borden och alla de människor som trängdes, blicken sökte högt som lågt och fort gick det. I ögonvrån kunde jag se hur min far i godan ro socialiserade sig för fullt, (och antagligen trivdes som fisken i vattnet) där han uppehöll sig med att samspråka med diverse människor som han stötte på.

Med finfina fynd som den plåtask ni ser ovan, två glasburkar (varav jag fyllt den ena med mjöl och den andra med havregryn), två små söta spelgar med målade ramar, och en gammal jordglob ( som sonen blev överförtjust i ) kunde jag inte annat än konstatera att takterna fortfarande sitter i.

...och för er som inte kan se det framför sig så åkte jag därifrån med ett stort leende på läpparna!